Chefer måste bli bättre tränare!
Begreppet coaching användes först inom idrotten och där synonymt med träning. Träning handlar ju om att någon ska öka sin förmåga eller sina färdigheter för att därigenom öka sina prestationer.
Coachingbegreppet är idag fått stor spridning utanför idrottsvärlden och används framförallt inom arbetslivet som en samtalsform där coachen använder frågeteknik och feedback för att utveckla/träna den coachade.
Men det finns stora skillnader beroende på relationen mellan den som coachar och den som blir coachad.
En utomstående person, t ex en professionell coach, har oftast inte haft möjlighet att observera ”träningsobjektet” i arbetssituationen och för denna typ av coaching är en slagkraftig frågeteknik det gängse verktyget. Effektiva frågor fungerar som katalysator för personen att vidga sitt perspektiv, förändra sitt beteende, lösa problem och som en väg till ökad självkännedom.
En chef/ledare har ju en annan tränarsituation. Han/hon har ju oftast tillgång till sina egna observationer av sina medarbetare på samma sätt som en ishockeytränare kan observera sina spelare på plan (med vissa undantag, t ex kan ju sällan konsultchefer se sina medarbetare ”in action”). Därigenom kan feedback bli mer centralt i dessa coachingsamtal.
Att ha en chef som samtidigt är en bra coach kan vara enormt utvecklande. Själv brukar jag säga till mina deltagare i ledarskapsutbildningar att det ät viktigare att välja en bra chef än att välja ett bra jobb.
Tyvärr kan man nog konstatera att chefer/ledare alltför sällan tar på sig tränartröjan och verkligen systematiskt jobbar med att coacha sina medarbetare. Det finns många skäl till detta. En är att cheferna känner sig tidspressade av mycket annat, en annan orsak är att man inte fullt ut förstår vad coachrollen innebär.
Företagen borde satsa mycket mer än vad de gör för att träna sina chefer att bli bra coacher. Det finns en fantastisk potential i detta som nu utnyttjas i alltför lite utsträckning.